mammamjau.blogg.se

Allt började den 28 december med att vi fick åka in till förlossningen kl 11 för kontroll. Fick göra CTG, ultraljud, de kollade hur mogen min livmodertapp var. (samma som 2 dagar tidigare). Är 16 dagar över tiden. 

Är jättenervös då jag verkligen INTE vill bli igångsatt. Ingen förstår varför, när jag säger att jag vill ha det naturligt så kollar alla konstigt på en. "Men du är så långt gången " bebisen måste komma ut nu.

Enligt ultraljudet mår han bra och det finns gott om fostervatten kvar. 

 

Men tyvärr övertalar de mig om att bli igångsatt så jag och Henke gick och åt lunch vid 13.00.

Kl 15.30 satte de in en Bard-kateter i mig. Jätteläskigt att gå runt med en ballong uppkörd mellan benen i en slang. De kommer och drar i den lite då och då för att min tapp ska bli mogen.

 

Går på toaletten vid kl 20.45, börjar bli otålig. Känner hur den glider ut sakta, sjukt obehagligt och ploff så var den ute, öppen 3 cm.

Vid 21.00 kommer de in och ska ta vattnet på mig, känns som de misshandlar mitt underliv, kör upp fingrar och grejer jag är jätterädd och försöker andas, får kramp i benen hör att de muttrar vi missade nog??

Känner samtidigt hur det känns som jag kissar på mig, då säger jag - jag kissar på mig, vattnet gick.

Värkarna börjar sakta men säkert. 

 

22.30 är det personalbyte, jag ligger och andas igenom värkarna.

 

Kl 00.00 gör de vaginal undersökning är då öppen 4-5 cm, huvudet har ej sjunkit. Hon har fingrarna länge mellan mina ben o jag känner hur vattnet forsar ännu mer...

 

Kl 03.08 klarar jag inte av smärtan längre, testade lustgas som var helt värdelös. Henke blev hög på 4 andetag och jag tog 20 andetag genom en värk och det kändes ingenting. Gråter och gråter, börjar bli desperat vill ha Epidural. Fy FAN vad jobbigt det var och fyfan vad ont det gjorde. Enligt Henke så stack hon mig 4 ggr.. hon missade altså 3 stick. Jag låg och skakade och grät. Smärtan släppte efter ett tag försöker sova lite men är vrålhungrig. De kopplar på värkstimulerande dropp. Hoppas verkligen att det händer något inför nästa undersökning. Säger till barnmorskan att jag gärna gör ett kejsarsnitt om ingenting händer nu snart...

 

Kl 08.00 personalbyte igen. Undersökning görs fortfarande bara öppen 5 cm. Bryter ihop.

Ytterligare en undersökning görs kl 10.00 fortfarande ingenting som händer. Gråter och gråter får äntligen ett kejsarsnitt beviljat. De sätter in en kateter i mitt urinrör samt får jag en bricanylspruta i benet(som förövrigt inte hjälpte så helt onödigt).

Tiden går och går ligger i sängen och får Epidural påfyllt hela tiden. Tore mår bra i magen som tur är.

 

Kl 14 kommer de äntligen in i rummet och säger nu blir det snitt. Blir upprullad till operationssalen får en ny vit rock, henke får en skum blå overall. Väl där inne lyfter de över mig på ett bord. Jag är livrädd och skakar och kramp i hela kroppen. De börjar med att kolla hur mycket av EDA jag har kvar, men det var inte så mycket så jag får nu en annan bedövning insprutad. De häller på något kallt på min mage men känner inte kylan.

Känner hur benen börjar domna bort, kunde dock fortfarande vicka på tårna. 

Det var ca 8 pers i rummet + mig och henke.

 

De sätter upp skynke vid mitt ansikte för jag inte ska kunna se något sen plastar de in min mage. Kände alla rörelser de gjorde på mig men ingen smärta. Jätteläskigt. Jag kände hur de grejade och skar i min mage.

 

Kl 14.21 var han ute med ett vrål och han skrek och skrek. Frisk och fin. 52 cm lång 4405 gram vägde han. 

Henke fick gå iväg med honom... Jag ligger kvar de syr ihop mig. Sen rullar de upp mig till uppvaket där jag ligger i x antal timmar. Ensam. De undersökte mig, tryckte på min mage, tog blodtryck, puls, fick dropp.

Min puls var jättehög hela tiden låg på 120-140.. Och jag ville bara till min familj...

Låg där från 14.30 till 18.30. Helt sjukt, Stirrade bara upp i taket. 

 

18.30 fick jag äntligen komma ner och få lillen till mig, han var så glad och perfekt. 

På BB tvingar de i mig massa smärtstillande som inte hjälper... Alvedon, ibumetin, fick nån konstig spruta av nått jag inte visste var även morfin fick jag fast jag inte ville, men nej jag hade inget val.

Sa till dem att de inte hjälpte men de vägrade ju lyssna. 

 

kl 19.30 fick jag ÄNTLIGEN mat efter 30h utan.. Var så jävla hungrig och det var den godaste mackan jag ätit i hela mitt liv. 

 

Så en summering av allt. Riktigt jobbigt och rädd har jag varit. Aldrig  varit så rädd och haft så ont i hela mitt liv. Men vad gör man inte för sin lille skatt. Han är det finaste som finns och jag fattar inte att han är min.

 

<3 

 

 Kan förövrigt säga att BB visiten var så jävla dryg och ett jävla springande av barnmorskor ut och in i rummet hela tiden. Fick nästan aldrig någon ro. De tjatar om att min puls var hög, vilket den var. Inte konstigt med tanke på all skit de har stoppat in i min kropp med läkemedel och bedövningar. Blä. Har även fått hjärtklappning hoppas det försvinner :S 

 

Men nu har jag äntligen kommit hem så man kan ta det lungt och vara ifred!!!